Den Vältaliga Tystnaden

November 10, 2011

Den förförande tystnaden

Filed under: Meditation

 

Många gånger i mitt liv har händelser tvingat mig i en riktning som först var obegriplig. Det var inte tänkt så. Det kändes inte bra under en relativt lång period. Men ofta har jag ändå kunnat säga med Jeremia 20:7 -

seduxisti me Domine et seductus sum fortior me fuisti 

Det har nästan alltid rört sig om att tystnaden kommit närmare. Min lärarkarriär blev avbruten. Tystnaden välkomnade mig istället genom livet som munk. Mina försök till komposition av musik gick allt sämre. Tystnaden välkomnade mig istället. Människor som stått mig nära försvann och tog inte längre kontakt. Tystnaden välkomnade mig. Språkstudier gick om intet av en rad anledningar, bland annat min bristande inlärningsförmåga. Tystnaden tog emot mig istället.

Gud förför genom sin heliga tystnad. Det som såg ut att vara ett bortkastat liv blev något annat i själva "bortkastadheten". Det var Hans vilja och den är alltid, till sist, starkast. Denna vilja är inte god i vår vanliga mening, den är oändligt god, vilket är något delvis annat. Det betyder att allt som sker är för mitt goda. Så ser lyckan ut.

 


May 19, 2011

Allt är uppenbarelse

Filed under: Meditation

 

Några unga kristna besöker mig. Glada i sin tro, ivriga på en fördjupad tro. De säger att de längtar bort från världen till detta kontemplativa liv. Det blir ensamt, säger jag. Kanske enformigare än de vill. Ja, men det är de beredda att ta.

Men alla liv är inneslutna i uppenbarelsen. Du kan vara bergsklättrare eller dagmamma, professor eller städare - det är alltid samma flöde av liv, samma gudomliga uppenbarelse. Det spelar absolut ingen roll var du är eller vad du gör. Själva idén om att du är en avskild individ som ska förhandla fram ett bra liv är ytterligt felaktig.

Jag försöker vänligt påpeka att fantasier om "det heliga bönelivet" förblir föreställningar. De försvinner när man lever som bedjande eremit och ersätts av vanligt liv. Detta vanliga liv är den mirakulösa skapelsen. Bönelivet är ett sätt att leva som kanske inte passar så många.

När vi skiljs åt märker jag lite tvivel hos mina unga vänner. Bra. Illusionen om ett väljande "jag" är det som först försvinner i det bedjande livet, där Jesus är allt. Bra att den faller undan. Jag börjar hugga ved när de försvinner ner mot dalen. Och tuggar åter i stillhet på mitt böneord.

 

March 30, 2011

Fröhlicher Einsamkeit

Filed under: Meditation

 

Livet som munk (även inre munk var som helst i världen) är privilegierat enkelt: man går omkring och minns Gud. Man sover, äter, läser Skriften, sjunger - men huvudsysslan är minnas Gud.

När min bror kom för att hämta mig en gång i klostret, fick han vänta någon timme. Efteråt sa han: alla ser ut att försöka minnas något, ungefär som ett ord i korsordet. Alla såg fundersamma ut, tankfyllda. Jag skrattade. Vi var inte så tankfyllda precis. Vi minns en sak, eller försöker minnas en sak hela tiden. Det går inte så bra! Men det är ett härligt liv.

 

När man lever i världen men har tillförsäkrat sig en viss ensamhet - en fröhlicher Einsamkeit som den helige Bruno talade om - gäller samma enkla princip. Försöka minnas Gud hela tiden. Det går naturligtvis inte, men försöket är en djupt onyttig glädje, en fullständigt opraktisk kontemplation mitt i världen, glömsk av världen. Man kastar okynnigt bort sitt liv på denna enfaldiga lek - försöka minnas Honom, den store Skaparen och Livgivaren.

Mina vänner, särskilt de yngre, tycker jag är fnissig och barnslig. Men det är lätt att bli sådan i den vältaliga tystnaden. När man minns Gud blir det tyst men fnisset ligger inte långt bort. En sjukdom gör mina ögon nästan blinda. Men det är faktiskt en fördel i det kontemplativa livet. Ögonen far inte runt och söker sensationer, istället är man helhets-medveten om existensen. Gud bryr sig inte alls om ögon eller öron, bara att man minns hans Kärlek.

Det finns det andra seendet, det som inte behöver ögon eller öron. Så här står det på en skylt jag fått av en tysk broder, som hänger i min fjällstuga:

Sieh

dies ist die Stille

den Herrn in uns ein Wort sprechen lassen

das er selbst ist. 

 

February 28, 2011

Tron som bara räddar

Filed under: Meditation

Ibland läser man om de gamla kyrkostriderna. I min kyrka är det fortfarande vanligt att kritisera lutherdomen för sin "sola fide" eller "sola scriptura" eller "sola gratia". Sådant är för icke-troende brukar jag tänka lite muttrande.

När bönelivet är en praktik försvinner sådana tendenser. Luther har alldeles rätt i att ingenting i världen är gott. Ingen liturgi ger frälsning. Inga sakrament ger frälsning. Ingenting yttre ger frälsning eller rättfärdighet. Endast tron räddar. Endast det Ord som är detsamma som tron, räddar. Bara Ordet räddar. Endast den nåd som Jesus är och ger räddar. Endast nåd räddar.

När Luther skriver till Leo X år 1520 talar han om "vad som hjälper själen". Det gör han alldeles rätt i. Den som lever i böneliv gör bara det som hjälper själen, annars är det meningslöst. Vi behöver inte kritisera Luther utan istället hjärtligt hålla med honom. Om någonting sätts före Jesus är det värld och djävul, det må vara änglar som framför det, eller påvar eller aggressiva radiopratare på EWTN. I detta krig finns inget gott. Bara tron räddar.

Påven Benedict XVI säger ungefär detsamma på en spansk blogg:

"Por tanto, sigue el Papa, la controversia ya no está entre la fe y las obras, pues “ser justo quiere decir sencillamente estar con Cristo y en Cristo. La fe es mirar a Cristo, confiarse a Cristo, unirse a Cristo, conformarse a Cristo, a su vida. Y la forma, la vida de Cristo es el amor; por tanto creer es conformarse a Cristo y entrar en su amor”." 

Naturligtvis är det en handling att välja detta "bara tron" och stå framför "bara Jesus". Samtidigt kan ingen lag eller verklista göra det minsta för vår rättfärdighet, endast tron. Så, precis som Luther säger, handlar vi i en värld som ingenting gott har och därför är det endast nåden som räddar. Vad vi säger eller tänker saknar betydelse. Det är Jesus som är livet och vägen. Var vi förättar bön saknar betydelse. Det är endast tron som räddar oss. Vi tänker och lider i en värld där ingen är god och därför är det endast skriften som räddar - den heliga skriften alltså.

Det finns många aggressiva (fast präktigt leende) "katoliker" både bland evangeliska, ortodoxa och protestantiska människor. Värden har dem i ett fast självrättfädigande grepp. De kallar sig apologeter. De borde alla läsa Luther igen. Lyssna på hans kommentarer till Galaterbrevet. Han frågar alltid: vad hjälper själen till rättfärdighet?

En lycklig dag som denna soliga sista februari 2011 blir lycklig bara genom tron som räddar! Eller som Benedict XVI säger:

“Cristo nos hace justos. Ser justo quiere simplemente decir estar con Cristo y en Cristo. Esto basta. No hacen falta otras observancias”. 

 

 

May 25, 2010

Bönelivets renhet

Filed under: Meditation

 När man väljer bönelivet förenklas mycket. Det blir en renhet just i att välja bönelivet, hur uselt bönerna i sig än går. Periodvis fungerar inte bönen så väldigt bra, det vet alla som lever med bönen. Men huvudsaken är valet av bönelivet. I själva definitionen ligger en god sak, en renhet som sprider glädje till andra delar av ens vardag.

Jag märkte själv hur annorlunda det blev när jag i 30-årsåldern valde bönelivet som det centrala. Visst kommer stunder och perioder då världsliga aktiviteter dominerar. Men längre fram sjunker de undan och bönen blir pelaren som håller uppe ens liv. Hur trött man än är, hur distraherad av lust och begär och synder av alla slag, är den där pelaren där och bär upp det Faderns hustak man lever sitt liv under.

Det är en stor skillnad mellan bra bön och böneliv. Rosenkransen kan till exempel bli alldeles för tung och krävande under en period. Men då finner vi att bara orden "Hell dig Maria full av nåd" fungerar lika bra som bön. Ibland sjunger vi hela mässan eller vissa delar av den. Detta kan bli för tungt och då kan vi retirera till endas hälsningsorden "Herren vare med Er - och med din ande" eller bara till Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison.

Bra bön behövs inte. Bönelivet behövs. Vi kan ibland enbart vara tysta inför Fadern. Vi kan några minuter då och då erfara Die Grosse Stille, som den meditativa filmen av Philip Gröning har betitlats. Vi står stilla inför korset eller en ikon. Om och om igen, envisa och barnsligt lydiga befinner vi oss i bönetystnaden då och då. 

January 1, 2010

Unga besök

Filed under: Meditation

Över julhelgen får jag besök av unga människor som snart ska bilda familj.

De vill veta sanningen om personligt liv.

- Det finns inget, säger jag.

Bestörtning i deras ansikten.

- Det är goda nyheter, kära ni. I Kristus finns inga små personer kvar och det är jublande fritt. Sådan är frälsningen, lova Herren! Förstår ni?

Och vi talar länge om detta. De verkar förstå. Vi äter lunch och smälter allt vi sagt och tänkt. Flickan säger:

- Egentligen förklarar det här något jag känt. När jag är ensam eller med bara Olle (hennes man) är det som en öppen rymd omkring mig. Men när folk kommer förminskas allt till roller.

- Det kan vara kul med roller, säger jag. Kreativt.

- Jovisst. Det är ju liksom hela livet för de flesta. Men jag mår inte bra av förminskningen som sker. Rollspelen är så hypade. Det är en överdriven vikt lagd vid våra personer och personliga omständigheter.

- Där ser du varför jag lever som eremit. En förenkling av personliga omständigheter. Här uppe på fjället behöver jag inte engagera någon person som ska föreställa mig.

- Utom när vi kommer på besök! skrattar hon. Och uppmanar dig att skriva mer i din blogg !! (Jag fick avlägga ett nyårslöfte att vara mer aktiv….)

- Just det. Ibland smiter jag bort bland dvärgbjörkarna när jag ser folk nere på vägen som jag misstänker ska till mig. 

- Men det är jättesvårt. Alla säger ju att du ska forma ditt personliga liv. Många skulle bli förbannade om de hörde oss nu.

- Det finns inga personer. Persona betyder mask. Vi vet inte vad som är bakom masken. Du vet inte vem du är. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vem du är. Du vet inte vem jag är. Sådan är sanningen. Frågan är vad vi gör när detta står klart?

- Om vi nånsin kommer dit ja. De flesta vågar inte. Deras personliga omständigheter är allt de har.

- Det är som Leo Tolstoy skrev någonstans: antingen Kristus och slut på personligheten, eller så förvirring och synd och bevarat personligt liv. Jag tror han refererar till Herrens ord "Om inte vetekornet dör…."

- Men fungerar detta i samhället? säger Olle.

- Jo du får spela roller såklart. Det är både kreativt och nödvändigt. I ditt jobb (lärare) är du väl bekant med rollfunktioner - hela pedagogiken är rollfunktioner, eller hur?

- Min mamma skulle betrakta denna förlust av personlighet som något patologiskt tror jag (modern är läkare) och säga att vi måste ha en person att utgå från.

- Där tror jag hon tänker på något annat. Hon tänker troligen på en balanserad livsföring eller en satsning på vissa roller och funktioner som känns bra. Hon kanske definierar det som psykisk hälsa - att hitta sig själv, som det heter. Men även din mamma har ingen aning om vem hon är eller vem någon annan är - om hon ärligt betraktar situationen.

- Eller så inbillar sig folk att de är en viss person. Så gjorde jag. Jag trodde jag var en teatermänniska och jobbade inom teatern flera år.

- Just den tiden var du också teatermänniska, du spelade den rollen.

- Men du har ju varit präst, sa Olle till mig.

- Vigd till präst, vigd till munk - men jag vet ärligt talat inte vad eller vem jag är. I Kristus ger jag frivilligt upp alla sådana försök. Är jag eremit? Jag vet inte. Jag bor isolerat och förvisso spelar jag eremit inför vissa människor och på denna blogg. Men sanningen är mycket öppnare, mycket mer lik en okänd rymd. I den rymden tänker jag dö.

February 14, 2009

Guds spel

Filed under: Meditation
Det är som ett dataspel. På första nivån har vi fri vilja och gör lite vad vi vill inom ramarna för lagar och seder där vi bor och lever. Vi har egentligen ingen aning om någon underliggande vilja eller plan för hela spelet.
 
 
På andra nivån får vi kontakt med själva spelkonstruktören. Först tror vi kanske det är en del av spelet. Snart förstår vi att det är konstruktören själv som pekar ut ett spår och en plan för meningen med hela spelet.
 
Det finns en tredje nivå men om den vet jag inte mer än att den finns och kommer tids nog. På andra nivån får vi veta att den fria viljan på första nivån är till för att få instruktioner av spelinstruktören. Den informationen gör oss på sätt och vis friare än vi är med bara det fria valet.
 
 
Men det är naturligtvis svårt att tala om för folk att friheten på första nivån egentligen inte är så fri. Poängen med friheten är att få information på nästa nivå. Spelets hela idé är inte att göra man vad vill utan att få rätt insikt i spelet.
 
På andra nivån får vi också en överraskande information om den egna identiteten. Vi har en evig själ. Det förstår man inte på den första nivån, det verkar vara en irrelevant uppfattning som inte spelar någon viktig roll. På andra nivån får vi veta att kunskapen om den eviga själen är avgörande för hela spelet.
 
Vi får också veta att spelet i sin helhet är den kyrka Jesus grundade. Det kan man inte förstå på första nivån. Där verkar alla åsikter vara ungefär lika möjliga. Alla livsåskådningar verkar kunna användas. Alla kyrkor verkar ha rätt att existera och hävda sig själv.
 
På andra spelnivån får man informationen att uppfattningar på första är mer eller mindre felaktiga alternativ till rätt speluppfattning enligt konstruktören. Det finns också direkt felaktiga uppfattningar. Ingen kommer till andra nivån utan informationen från spelkonstruktören.
Därför får vi den lite märkliga situationen, som kyrkan väl känner efter många sekel, att vi vistas bland folk som spelar på första nivån medan vi fått informationen på andra nivån och spelar vidare där. Det är inte så klokt att tala för mycket om den informationen för de som är på nivå ett. Det blir alla möjliga sorts komplikationer. I det fria valet verkar våra påståenden så där lagom intressanta. Det är först när de verkligen är nöjda med första nivån som orden kan falla i god jord. Somliga blir aldrig färdiga med första nivån.
 
Samtidigt är pedagogik viktig. Att tala om frälsning genom spelteoretiska termer kan vara riktigt i vår tid. Det gäller ofta att neutralisera automatiska reaktioner på teologiska termer. En filosof som Baudrillard kan ha djupt felaktiga uppfattningar om spelets helhet, men hans grepp om spelteori i mänskliga kommunikation kan vara användbara för kyrkan.
 
 
Som i alla spel går det att vara oärlig. Det är lätt för en spelare som fått informationen på nivå 2 att låtsas som nivå 1 fortfarande gäller. Till medspelare talar han då som om kyrkan endast är en röst bland andra röster, inte priviligierad på något sätt. Han låter detta vara en demokratisk metod. I själva verket är detta dubbelspel. Den som förlorar på det är han själv. Hans framgång i spelet stannar upp eftersom han inte använder informationen han fått från spelkonstruktören själv.
 
 
Ett annat sätt att spela oärligt är att betrakta informationen som en del av spelet. Detta är mindre allvarligt, eftersom det går att följa informationen och spela vidare med den även i detta läge. Men det är oärligt inför givaren. Uppgifterna man får gäller hela spelet och är inte en del av spelet. Mitt rike är inte av denna världen, säger spelkonstruktören. Att då bara använda denna information som en del av spelet är inte rättfärdigt. Och spelet går ut på rättfärdighet.
 
 
En av uppgifterna spelaren får på andra nivån är: redan frälst. Genom vår Herres död på korset, hans uppståndelse och hans dophandling är vi redan frälsta. Denna information går inte att ta på allvar i början av spelet. Det blir en meningslös klyscha, använda av tokiga religiösa fanatiker. Men i spelet visar sig denn information på andra spelnivån vara avgörande. Att använda denna bön: "redan räddad" gör det möjligt att komma vidare i spelet. Den tillit och hängivenhet som växer ur denna korta bön förser oss med energin och glädjen att fortsätta framåt.
 
 
I spelet finns auktoritet och regler. Inget spel klarar sig utan det. Kyrkan fungerar på samma sätt. Euckens beskrivning av den helige Augustinus syn på saken är tämligen exakt: ""All authority and every development of ecclesiastical power is sustained and embraced in intense personal living. The person in his direct relationship with God remains the animating spirit of the whole. Out from this life with God and into the order of the Church flows a constant stream of power, warmth and fervour which keeps it from sinking into a soulless automatism of ceremonial practice and activism. It is not the brute force of authority working by the sheer weight of its mere existence; there is an inner necessity insisting upon authority and sustaining it. It is chiefly out of these deep wells of life that the Church draws the immense power over consciences which she exercises down to this present day." ("Die Lebensanschaungen der grossen Denker," 9th ed., p. 241.)
 
 
Alla som spelar mycket vet om att hierarkier och auktoriteter är funktioner i spelet som vi inte kan klara oss utan. De ger i själva verket frihet i den mening spelkonstruktören menar när han säger: sanningen ska göra er fria. På första nivån finns endast självvalda auktoriteter, såsom lagen i lokalsamhället, sederna och värderingarna i den stad man bor. Redan de är nödvändiga för spelet. 
 
 
På andra nivån kommer ny information. Där gäller orden: "Ni ska lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria". (Joh. 8:32)
En del av informationen på andra spelnivån handlar om synden. Som spelteknisk term avser synden den dåliga spelfantasin på första nivån. Där begränsas man av fri vilja med liten information. Man fastnar i relativt enkla mekanismer i spelet och kommer inte vidare. Man missar målet. Det blir lätt rundgång, samma mekanismer och handlingsvägar upprepas på ett föga meningsfullt sätt. 
På andra nivån får man veta att frihet från synd är spelets mening. Samtidigt förstår man att synd inte är upplevelser av skam eller skuld eller någon annan känsla som uppstår när man gör fel. Sådana upplevelser finns inom alla seder och lokala värderingar och är en mekanism som nästan alla spelare har på första nivån. Logiken är elementär: du får inte göra så - du gjorde så - du känner skam och skuld.
På andra nivån är man genom ny information fri från sådan synd. Spelet blir mindre begränsat och ger större fantasi och energi. Naturligtvis fortsätter man ibland utföra de misstag som synden innebär. Men det handlar inte längre om slaveri utan om att vara dotter och son i spelkonstruktörens äventyr. Som han säger: "Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid."

January 4, 2009

Fyra krig

Filed under: Meditation

Att vara människa - att vara kristen - är att dagligen utkämpa fyra krig.

Vilka krig?

Det är örats krig, ögats krig, munnens krig och tankarnas krig.

Örats krig handlar om att finna tystaden, att bli en hesychia - en tyst en. Att vara tyst för Gud, att finna vår egentliga innersta tystnad.

Ögats krig är att sluta låta ögongloben fara som en ping-pong-boll fram och tillbaka över en dataskärm eller över ett rum eller över en folksamling, en gatubild. Oftast söker ögat lustens objekt. Hjärnan vill alltid ha mer av njutningens kemi, det välmående i det neruala systemet som ögongodis ger: levande människors ansikten, barnarörelser, baranablickar, djur i rörelse, vatten i rörelse, berg, sand, löv, skogar, höstens färger, nakna kvinnor, sexuella situationer, landskap, tavlor, bilar, färger i husinredningar, himlens alla skiftande utseenden.
Ögat får aldrig nog och Gud kan undvikas i det längsta - till och med i den gudomliga liturgin med ikoner och festklädda präster.

Ögats krig tar aldrig slut, den sista timmen innan döden kommer ögat att kriga och söka lustens objekt.

Munnens krig är det värsta, som Petrus säger. Ett ord och en katastof sker. Ett förfluget ord och en lång strid har börjat som tar år att komma genom. Verbiagets krig är det stora kulturella krig som ofta leder till militära krig.  Att spela det sociala spelet i världen handlar ofta om munnens produktion  av verbiage. Att definiera sig med orden man säger. Orden är ibland goda - särskilt när vi stavar på Skriftens ord - men annars nästan alltid separerande och syndande.

Tankarnas krig är det grundläggande. Gud sände sin egen son, det var Faderns logos, Faderns tanke. Där har vi den första och viktigaste tanken att använda i kriget. Att alltid tänka: Fader vår, du som är i himlen, helgat varde titt namn. Om religion aldrig var mer än tanke, skulle det vara nog. Att tänka Fadern, Son och Ande är nog. Kommer mer är det gåva.

Alla dessa krig utförs med ett enda vapen: bönen. Stå upp, vänd dig åt öster, lyft händerna med handflatorna upp, gör korstecknet över din kropp och be till Honom. Det handlar inte om att inbilla sig att krigen någonsin är över på jorden. Men samtidigt är Kristus segraren, från början och i evig tid.

Krigen kan utföras med jublande segerkänsla, vi är Guds soldater. Det är det kristna sättet att utföra det enda rättfärdiga krig som finns.

December 13, 2008

Inbördes beroende

Filed under: Meditation

Den här hösten och vintern har Gud visat mig alla tings inbördes beroende - särskilt vår rubricering av det vi kallar "verklighet".

Finns det något gott så finns det något ont, finns det något hemskt så finns det något vackert, finns det något vetenskapligt så finns det något ovetenskapligt, finns det något ensamt så finns det något gemensamt, finns det Gud så finns det meningslöshet. Kan vi erfara liv så kan vi erfara död, kan vi erfara smärta så kan vi erfara njutning, kan vi ver erfara förakt så kan vi erfara kärlek, kan vi erfara helig Ande så kan vi erfara alla djävulska demoner.

Detta är Guds kreativa verklighet och det leder till ideologier, politik, religion, försvar och anfall, tårar och skratt, katastrofer och lycksalighet - men framför allt till gudslängtan och kärlek till Gud som ju är författaren till dramat av motsatser.

Att leva i denna insikt om alltings beroende är intressant. Dels finns många fallgropar - relativism, skepticism och andra synder. Men klarar man sig med Guds ledning förbi dem, vilket är lätt, framträder en härlig medvetenhet. Låt mig beskriva den eftersom jag har rätt mycket erfarenhet av just detta.

Det är lite som att inte sätta ned foten någonstans eftersom det leder till att jag måste försvara fläcken jag satte foten på. Att inte sätta ner foten någonstans blir att få änglavingar - det är ett nåderikt svävande i full realistisk medvetenhet om vad som händer. Skönheten i hela systemet kommer nu före enskilda nedsla av skönhet, varat kommer före de incidentala varandena, substansen kommer före accidensen. Mer poetiskt uttryckt: Guds leende inför hela dramatiken kommer före alla äventyr bland fenomenen. Solen kommer före alla skuggbildningar på snurrande planeter.

Rent praktiskt innebär detta en fördjupning av bönens liv. Du behöver inte vara här eller där. Du behöver inte vara nu eller då eller sedan. Motsatserna slutar kivas och du lever i det gudomliga beroendet av allt annat.

Lovad vare du Evige ! Nu ska jag ut på fjället i solen. 

March 30, 2008

Tystnadsglädjen

Filed under: Meditation

 

Vad många utanför inte förstår om det isolerade livet med Gud — som i djupare mening inte alls är isolerat — är att tystnaden är full av glädje. Gud glädjer den ensamme, om han nu låter det ske förstås. En del skulle säga: om han verkligen kan låta det ske.

Ja, det handlar kanske om en förmåga. Men efter många år i tystnaden och efter denna vinter av nästan fullständig ensamhet måste jag nog säga att det inte handlar om min förmåga utan om min svaghet. I svaghet blir jag stark. Men det är knappast en förmåga. När jag då och då sätter mig på bron härutanför och ser ut över snölandskapet är det glädjen in ensamhetens tystand som är Guds första ord till mig.

Ibland kan glädjen göra att jag inte hinner med mina läsningar. Eller när ögonen följer breviarets rader är det glädjen som distraherar mig. Gud distraherar mig från läsningen av Hans ord ! Ja, så  är det stundvis. På samma sätt kan tystnadens glädje distrahera mig från världen, från synden, från tiden och rummet. Stundvis.






















Get free blog up and running in minutes with Blogsome
Theme designed by B A Khan