Det är som ett dataspel. På första nivån har vi fri vilja och gör lite vad vi vill inom ramarna för lagar och seder där vi bor och lever. Vi har egentligen ingen aning om någon underliggande vilja eller plan för hela spelet.
På andra nivån får vi kontakt med själva spelkonstruktören. Först tror vi kanske det är en del av spelet. Snart förstår vi att det är konstruktören själv som pekar ut ett spår och en plan för meningen med hela spelet.
Det finns en tredje nivå men om den vet jag inte mer än att den finns och kommer tids nog. På andra nivån får vi veta att den fria viljan på första nivån är till för att få instruktioner av spelinstruktören. Den informationen gör oss på sätt och vis friare än vi är med bara det fria valet.
Men det är naturligtvis svårt att tala om för folk att friheten på första nivån egentligen inte är så fri. Poängen med friheten är att få information på nästa nivå. Spelets hela idé är inte att göra man vad vill utan att få rätt insikt i spelet.
På andra nivån får vi också en överraskande information om den egna identiteten. Vi har en evig själ. Det förstår man inte på den första nivån, det verkar vara en irrelevant uppfattning som inte spelar någon viktig roll. På andra nivån får vi veta att kunskapen om den eviga själen är avgörande för hela spelet.
Vi får också veta att spelet i sin helhet är den kyrka Jesus grundade. Det kan man inte förstå på första nivån. Där verkar alla åsikter vara ungefär lika möjliga. Alla livsåskådningar verkar kunna användas. Alla kyrkor verkar ha rätt att existera och hävda sig själv.
På andra spelnivån får man informationen att uppfattningar på första är mer eller mindre felaktiga alternativ till rätt speluppfattning enligt konstruktören. Det finns också direkt felaktiga uppfattningar. Ingen kommer till andra nivån utan informationen från spelkonstruktören.
Därför får vi den lite märkliga situationen, som kyrkan väl känner efter många sekel, att vi vistas bland folk som spelar på första nivån medan vi fått informationen på andra nivån och spelar vidare där. Det är inte så klokt att tala för mycket om den informationen för de som är på nivå ett. Det blir alla möjliga sorts komplikationer. I det fria valet verkar våra påståenden så där lagom intressanta. Det är först när de verkligen är nöjda med första nivån som orden kan falla i god jord. Somliga blir aldrig färdiga med första nivån.
Samtidigt är pedagogik viktig. Att tala om frälsning genom spelteoretiska termer kan vara riktigt i vår tid. Det gäller ofta att neutralisera automatiska reaktioner på teologiska termer. En filosof som Baudrillard kan ha djupt felaktiga uppfattningar om spelets helhet, men hans grepp om spelteori i mänskliga kommunikation kan vara användbara för kyrkan.
Som i alla spel går det att vara oärlig. Det är lätt för en spelare som fått informationen på nivå 2 att låtsas som nivå 1 fortfarande gäller. Till medspelare talar han då som om kyrkan endast är en röst bland andra röster, inte priviligierad på något sätt. Han låter detta vara en demokratisk metod. I själva verket är detta dubbelspel. Den som förlorar på det är han själv. Hans framgång i spelet stannar upp eftersom han inte använder informationen han fått från spelkonstruktören själv.
Ett annat sätt att spela oärligt är att betrakta informationen som en del av spelet. Detta är mindre allvarligt, eftersom det går att följa informationen och spela vidare med den även i detta läge. Men det är oärligt inför givaren. Uppgifterna man får gäller hela spelet och är inte en del av spelet. Mitt rike är inte av denna världen, säger spelkonstruktören. Att då bara använda denna information som en del av spelet är inte rättfärdigt. Och spelet går ut på rättfärdighet.
En av uppgifterna spelaren får på andra nivån är: redan frälst. Genom vår Herres död på korset, hans uppståndelse och hans dophandling är vi redan frälsta. Denna information går inte att ta på allvar i början av spelet. Det blir en meningslös klyscha, använda av tokiga religiösa fanatiker. Men i spelet visar sig denn information på andra spelnivån vara avgörande. Att använda denna bön: "redan räddad" gör det möjligt att komma vidare i spelet. Den tillit och hängivenhet som växer ur denna korta bön förser oss med energin och glädjen att fortsätta framåt.
I spelet finns auktoritet och regler. Inget spel klarar sig utan det. Kyrkan fungerar på samma sätt. Euckens beskrivning av den helige Augustinus syn på saken är tämligen exakt: ""All authority and every development of ecclesiastical power is sustained and embraced in intense personal living. The person in his direct relationship with God remains the animating spirit of the whole. Out from this life with God and into the order of the Church flows a constant stream of power, warmth and fervour which keeps it from sinking into a soulless automatism of ceremonial practice and activism. It is not the brute force of authority working by the sheer weight of its mere existence; there is an inner necessity insisting upon authority and sustaining it. It is chiefly out of these deep wells of life that the Church draws the immense power over consciences which she exercises down to this present day." ("Die Lebensanschaungen der grossen Denker," 9th ed., p. 241.)
Alla som spelar mycket vet om att hierarkier och auktoriteter är funktioner i spelet som vi inte kan klara oss utan. De ger i själva verket frihet i den mening spelkonstruktören menar när han säger: sanningen ska göra er fria. På första nivån finns endast självvalda auktoriteter, såsom lagen i lokalsamhället, sederna och värderingarna i den stad man bor. Redan de är nödvändiga för spelet.
På andra nivån kommer ny information. Där gäller orden: "Ni ska lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria". (Joh. 8:32)
En del av informationen på andra spelnivån handlar om synden. Som spelteknisk term avser synden den dåliga spelfantasin på första nivån. Där begränsas man av fri vilja med liten information. Man fastnar i relativt enkla mekanismer i spelet och kommer inte vidare. Man missar målet. Det blir lätt rundgång, samma mekanismer och handlingsvägar upprepas på ett föga meningsfullt sätt.
På andra nivån får man veta att frihet från synd är spelets mening. Samtidigt förstår man att synd inte är upplevelser av skam eller skuld eller någon annan känsla som uppstår när man gör fel. Sådana upplevelser finns inom alla seder och lokala värderingar och är en mekanism som nästan alla spelare har på första nivån. Logiken är elementär: du får inte göra så - du gjorde så - du känner skam och skuld.
På andra nivån är man genom ny information fri från sådan synd. Spelet blir mindre begränsat och ger större fantasi och energi. Naturligtvis fortsätter man ibland utföra de misstag som synden innebär. Men det handlar inte längre om slaveri utan om att vara dotter och son i spelkonstruktörens äventyr. Som han säger: "Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid."
Ibland läser man om de gamla kyrkostriderna. I min kyrka är det fortfarande vanligt att kritisera lutherdomen för sin "sola fide" eller "sola scriptura" eller "sola gratia". Sådant är för icke-troende brukar jag tänka lite muttrande.
